Åke Hans

Nästa hållplats: Åke Hans

”Åke Hans? Danne, det var här vi skulle av va?” Den andre tittade sig omkring. 
”Ja.. Bussen svänger sen, så vi kan inte åka med längre. Men det skulle inte vara långt att gå härifrån.” De båda, klädda i frack tillfället i ära, klev av bussen och såg sig omkring medan bussen körde vidare och svängde runt hörnet. Åke Hans, restaurangen som hållplatsen var uppkallad efter, var stängd sedan snart fyrtio år, och spetsgardinerna var fördragna.

~Vi har tyad voss hid for o eda en bid, vi har aged på tåg o på tjarra
Både farsing och jyng, en sjuhelsikes lyng, udå fina o torstia harra~
En sång hördes svag men glad, och de unga männen vände sig mot den stängda restaurangen på andra sidan gatan, där ljudet tycktes komma ifrån. De tittade bägge nyfiket ett ögonblick, men började sedan gå raskt uppför gatan eftersom de redan var sena till vännens studentfest. -
”Vad kul att ni kunde komma! ” Den nyblivne studenten kom ut i hallen och sken som en sol.
”Klart vi gjorde! Ledsen att vi är sena, vi missade tåget.. Fick ni tag på någon alkohol?” De andra hade redan börjat, och satt och sjöng kring matbordet; en melodi, en sång som lät väldigt bekant. Studenten gjorde en sur grimas, och skakade kort på huvudet. Melodin..

~Sickna sexor de fanns oppe hos Åge Hans! Då så fanns de näggu inga knatta!
Man fick fylle o spis for ett hyggelitt pris, o man rölla mä kläm sina hatta!~
”Åke Hans! Vi hörde någon sjunga den inne på Åke Hans, på vägen hit!”
”Va? Är ni redan fulla?” Studenten tittade förvirrat på de två unga männen.
”Nej, men vi vill bli! Jonas, vi kan väl sticka ner till Systemet och fixa problemet, vi har ju ändå skor på och allt?” Han vände sig mot studenten. ”Linje 4 mot Botulfsplatsen, eller hur?”

Nästa hållplats: Åke Hans
”Jaså, linje 4 går också förbi Åke Hans? Danne, vi kan väl gå bort till dörren och lyssna om de fortfarande sjunger?” De två unga männen smög underligt mot dörren och tryckte på stoppknappen, busschauffören sneglade diskret medan han stannade bussen, den här gången på samma sida som restaurangen, och en äldre herre knuffade av de båda unga männen, de tryckte ju på stoppknappen, sen är det väl bara att gå av..? Äh, de skadar sig inte. Dörrarna stängdes, och bussen körde vidare. Ur två unga mäns perspektiv, i turordning: en spritputsad vägg, varandra, en hastigt närmande trottoar och en närbild av en gatsten. Sedan svart.

~Udi parken vi satt mången vårlier natt, te de ljusna i sta o på vånga
O frå daggfokti gren på gollrajn o syrén, di små fularna sjöng, så de ronga~
De två unga männen satte sig upp. Gatan var tom. Sången hördes åter från restaurangen, och dörren stod på glänt. Restaurangen var öppen. En kort, bekräftande nick och de gick in.
Inuti var där fullt med folk, många ovanligt finklädda, och luften var rökig och doftade av mat. De unga männen såg sig roat omkring, och gick och satte sig vid ett bord långt in.
”Varsin sexa” Sa Jonas till servitören. ”De har vi hört talas om.” Så satt de en stund och drack, tills verkligheten gjorde sig påmind. Systemet, så var det ja! De gick bort till disken för att betala, men servitören bara glodde på dem. Han synade en av sedlarna.
”Driver ni med mig? Vad är det här för låtsaspengar?!” De gjorde ett försök att svara, när någon skrek. De bestämde att det vore lättare att springa. Tvärs mellan borden, två vinglas i marken, en tvär sväng och så en dörr. Dörren till trädgården? Sak samma.
- En gammal dam var ute och gick kvällspromenaden med sin hund, när hon såg två figurer ligga på marken. Hon skrek till, sprang fram och försökte skaka liv i den ene. Inget hände. -
Dörren smällde igen bakom dem, och med ens blev allt lugnare. De vände sig förvirrat omkring tills bilden av trädgården klarnade; marschaller och vackra kulörta lyktor brann, finklädda människor satt vid bord, och i en musikpaviljong spelades det.. Samma melodi..
De gick fram till ett bord, där ett stort sällskap herrar satt. De, liksom alla, elegant klädda.
”Ursäkta, men vet ni möjligen vilken melodi det är som spelas?” Herrar tittade förvånat upp och lyssnade, men ingen visste. De två unga herrarna gick vidare några meter, och plötsligt stannade den ene.
”Fan, jag kände verkligen igen en av dem! Någon jag minns från universitetet?”
”Jo, det kan nog stämma, jag tyckte också en var bekant. Fast inte en lärare..” Kort tystnad.
”Visst såg han ut som Strindberg?” De vände och gick nyfiket tillbaka och upprepade frågan.
”Ja?” Sa herren med mustascherna förvånat. ”Ja, varför undrar ni?” Jonas bara stirrade.
”Vi..” Orden var lika stela av förvåning. ”Vi har läst flera av era verk, um, vi uppskattar dem verkligen.. Ni får ursäkta, detta var.. Oväntat..” Jonas log med skräckblandad förtjusning.
”Nå, vad trevligt, då.” Sa Strindberg. Strindberg! ”Jag känner inte igen er härifrån. Har herrarna träffat krögaren själv, Åke Hans?” Strindberg nickade mot en kort herre en bit bort.
”Nej, tyvärr, vi hade gärna velat, men vi har hemskt bråttom förstår ni, vi ska till en student..” De unga männen vände raskt på klacken och började gå mot huset igen, under förvirrade viskningar: ”En student? I maj?” ”Unga herrarna hade nog fått lite för mycket att dricka..”
”Vad i helvete är det här?” sa Jonas med stigande panik i rösten medan han stängde dörren bakom sig. Tre steg in, så upptäckte de att interiören var annorlunda. Tre steg till mot disken, där servitören nu var en annan, så upptäckte de att servitören skrek, och att luften var tjock av rök. En titt omkring sig, så upptäckte de att hela restaurangen stod i lågor. Danne upprepade Jonas tidigare ståndpunkt.
”VAD I HELVETE ÄR DET HÄR?!” Trappan brann, bägge dörrarna ut brann, ja – hela halvan av rummet där de stod brann. Snabbt sprang de genom lokalen dit de andra stod, och försökte desperat få upp ett fönster. En man höll fortfarande i sitt ölglas, och började sjunga..

~Nu e varden å le! Ack du harreminje, va en titt har det knalt om en tia
Men en får väll ändå söga tänka som så, att de duer nock inte o via~
Jonas vände sig mot melodin, en melodi han nu klart kände igen, och hamnade i vägen för en panikslagen mor samtidigt som Danne fick upp fönstret. Damen kom som en plog, Jonas for åt sidan och greppade efter Danne för balans, men slog i fönsterblecket och drog med honom ut genom fönstret. Ett hus uppochner, en grön stadsbuss, en suddig trottoar. Sedan svart.
”Pojkar? Hur mår ni? Herregud vilken tur att ni vaknade nu, jag trodde vi skulle behöva ringa ambulans!” En äldre dam med en hund stod lutad över dem, och de satte sig långsamt upp. Huvudet bultade, och de såg sig omkring. Ingen annan på gatan, utom en buss precis bredvid.
”Vi trillade av bussen, men det är ingen fara nu..” Jonas tittade upp mot restaurangen. Stängd.
”Ingen fara?” Busschauffören tittade skeptiskt. ”Ni åkte med min buss, men jag har kört varvet runt nu, har ni verkligen legat här i en halvtimme?” Damen såg förfärad ut.
”Va? Nejnej, vi var inne på restaurangen, och sedan träffade vi Strindberg, och Åke Hans själv, ja fast sedan började det brinna och vi föll ut. Men som sagt, vi mår bra nu.” Danne log.
”Killar, jag tror ni har druckit lite mycket, ni borde nog åka hem och vila..” Busschauffören suckade, medan de unga männen reste sig upp, något vingligt.
”Hm? Men vi måste till Systemet, vi ska på studentfest förstår ni! Och vi måste ju ha sprit, annars blir de inge bra!” Damen mumlade något om att ungdomen aldrig förändras, men de unga männen hade redan raglat iväg, och börjat springa allt vad de orkade nerför gatan. Busschauffören nickade medhållande mot damen, stängde dörrarna, och körde vidare.

~Vassebra o va gla, forr i da ska vi ha voss ett holians ståtelit gille!
Gamla vänner vi e, la voss nu en gång te som i ongdomens vår leva kille!~

 

Av: msSChicken