Åke

Han bodde i det lilla huset längst ned på vår gata. Det lilla röda huset med vita knutar. Det stod ett äppelträd framför köksfönstret och täckte sikten ut. Jag brukade hjälpa Åke att plocka ner alla äpplen när den tiden är inne. Han var ju så gammal och skröplig, Åke. Han behövde hjälp med mycket.

Han var smart, gubben. Nej förresten, han var något med än smart. Han var klok. Klok och vis. Varje morgon löste han korsordet i dagstidningen. Han var rekordsnabb på att lösa korsord. En gång tog jag tiden, och han klarade hela krysset på bara fjorton minuter och trettiotvå sekunder.

Han kunde spela också, fiol. När han satte felan till hakan och började spela, då blev det fart på varenda kotte i närheten. Det liksom ryckte i hela kroppen, och man blev helt enkelt tvungen att dansa. Det gick inte att låta bli. Och dansade, det gjorde vi. Vi kunde hålla igång i flera timmar. Natten lång. Åke hoppade runt i hela huset och spelade så att fingrarna glödde. En gång gick en av strängarna på fiolen av, så vilt som gubben spelade. Men han hade alltid några i reserv. Reservsträngar alltså. Om vintern åkte vi skridskor. Det var en underlig syn, Åke på skridskor. Tänk dig en gubbe som är ungefär tusen år, komma vinglande över isen. Han hade alltid sin pälsmössa när vi åkte skridskor. Han brukade kalla den för ”Vargmössan”. En stor och ful sak, men jag tyckte om den. Åke älskade den. Vargmössan hörde liksom till. Den var en del av vintern, en del av Åke.

Varje gång det var fredagen den trettonde, tog Åke med mig till det marinbiologiska museet i stan. Det var lika häftigt varje gång. Åke jobbade på det museet en gång i tiden. Då när han var ung. Själv sade han alltid att han varit världskänd marinbiolog på den tiden, men det tror jag inte på. Han sade mycket knastigt, man kunde aldrig riktigt veta om hans berättelser var sanna, eller bara fantasier. Åke kunde namnet på allt där på museet. Varenda liten firre kunde han identifiera vid bara lukten. Han var cool Åke. Han var den coolaste gubbe jag någonsin känt. Vi hade så roligt ihop, Åke och jag.

Men en dag var han borta. Bara så där, som om han gått upp i rök. Det var ju så konstigt, han som mått så bra. Varför skulle detta hända? De sade att han somnat in och dött en fin död. Det tror jag inte på. Han skulle aldrig göra så. Åke skulle aldrig gå och dö utan att säga adjö. Det är ju fruktansvärt oartigt, och han var alltid noga med vett och etikett. Men, vad jag än trodde och önskade, så var han död. Min Åke levde inte mer. Han lever inte mer. Han kommer aldrig att leva igen.

Jag fick ärva hans guldfisk, Greta. En tjurig filur som aldrig blir mätt. Dum är hon också. Simmar runt, runt i den där förbannade skålen. Runt, runt, runt. Jag kan inte förstå hur hon står ut med att leva, stackars sate. Vilket otroligt tråkigt liv. Jag brukar sitta och titta på henne. Se på hur hon simmar runt, runt i sin runda skål. Efter att ha suttit och glott i några timmar, blir man som hypnotiserad. Det går inte att slita blicken från Greta. Runt, runt, runt. Hon simmar och simmar, men kommer aldrig fram. Det måste vara fruktansvärt.

Hans hus, Åkes hus, det är sålt. Någon dum och fisförnäm dam och hennes perfekte man har flyttat in. De har sågat ner äppelträdet framför köksfönstret, det som gjorde att man inte kunde se ut genom fönstret. Mitt och Åkes träd. De där nyinflyttade har målat om huset. Det röda fina lilla huset med vita knutar, är inte längre rött, och har inte längre några vita knutar. Det är gult. Fult kissgult. Och det är fel. Åkes hus ska vara rött, som det alltid har varit. Åke ska leva. Som han alltid har gjort. Vi ska plocka äpplen om hösten, åka skridskor om vintern, och han ska ta med mig till det marinbiologiska museet på fredagen den trettonde. Som vi alltid har gjort. Men det kommer inte att hända. Åke kommer inte tillbaka. För min alldeles egna, tokiga och älskade Åke är död. Åke är död. Och han kommer inte tillbaka. För Åke är död.

 

Av: Dramaqueen